Under de senaste 40 åren har det förekommit ett antal långvariga 
läkarstrejker. Eftersom läkarna nu i Sverige med fler länder ställt ordinarie uppgifter åt sidan och nästintill enbart ägnar sig åt akutsjukvård, så skulle Covid-1984 kunna jämföras med en läkarstrejk:
Vid tidigare strejker gick det så här:
– 1973 Israel; 1 månads strejk dödstalen ner med 50%
– 1975 Los Angeles, USA; strejk, -18 % minskad dödlighet
– 1976 Bogota, Colombia; 52 dagars strejk -35%
– 1983 Israel igen; 4,5 mån strejk, dödstalen kraftigt ned
– 1984 Varkaus; Finland, minskning
– 2003 Toronto, Canada omprioriteringar pga SARS, tydlig minskning i död
I Sverige var fram till den 20 mars 2020 dödstalen desamma som ett normalår, men då var coronadöden minimal. En månad senare den 20 april hade antal Coronadöda ökat till 2000. Det innebär att under den svenska delen av epidemin hade under de första sju veckorna avlidit i medeltal 40 personer om dagen. Skulle Luc Montagnier, världens främste auktoritet på den verkliga pandemin AIDS ha rätt i att Coronaviruset är ett av den medicinska vetenskapen sammanfogat virus så kan också samtliga de som dött av Covid – 1984 klassas som iatrogena dödsfall. Läs mer på https://almanova.se/luc-montagnier-om-covid-19/
Detta ska sättas i relation till de dödsfall som sker vid normalfall och där vården själv varit en kraftfullt bidragande orsak till att människor avlidit för tidigt. Här saknas så gott som helt en officiell rättvisande statistik. Man vill helt enkelt inte veta av att det dör bortemot 30 peroner dagligen – och detta har pågått i minst 20 års tid.
De sjukdomar och dödsfall där vården själv är medverkande kallas för iatrogena, och för att uppnå ovanstående krävs i första hand en analys som aktualiserar problemet. Tyvärr har inte detta gjorts, utan det verkar tvärtom som att istället för att se patienten som en hjälpsökande person och där målet ska vara att hän bibringas hälsa istället ses om en marknad för olika aktörer. Det har varit symtomatiskt för Sverige att man blundat för denna fråga, speciellt som numerären inte är liten. En kvalificerad gissning gör att mellan 5000 – 12000 personer får sina liv förkortade och avlider varje år och detta på grund av vården. Därmed skulle vården själv vara den tredje största dödsorsaken, efter kardiovaskulära sjukdomar och cancer.
I USA som varit föregångsland för Sverige på den medicinska arenan har man faktiskt gjort dessa beräkningar, men där har man nu konstaterat att iatrogena dödsfall utgör den största dödorsaken, sedan ett par år tillbaka. I Sverige är det en handfull kvinnor som undersökt förhållandet här och dessa hjältinnor ser också vilka stora möjligheter det finns att förhindra dessa fatala misstag. Men då först krävs en analys av hela spektrat.
För egen del var jag i området tidigt ute då jag i två artiklar från 2003 penetrerade ämnesområdet. En med rubriken: ”Sjuk av mediciner – två amerikanska rapporter” och en artikel som rörde Sverige ”Biverkningar i Sverige – Kronisk underrapportering”. I den amerikanska delen hade forskarna uppskattat andelen som avlidit där vården istället för att förhindra döden, påskyndat densamma (Dessa återfinns på www.vaken.se/sjuk-av-mediciner/)
Man uppskattade att dödsfallen i USA för tjugo år sedan var mellan 76000 – 137000, dvs att då var iatrogen död den fjärde till sjätte vanligaste dödsorsaken. Antalet döda i USA är grovt 2,5 – 3,0 miljoner per år. Då 2003 fanns inga heltäckande undersökningar för svenskt vidkommande. Till min kännedom fanns bara en licentiatavhandling utförd på Umeå Universitet. Den visade klart att de siffror som fanns i officiella biverkningsrapporter var helt irrelevanta. Det verkliga antalet biverkningar som framgick i avhandlingen fanns inte representerade i officiell statistik. Med andra ord så liknade den svenska situationen den i USA. Det vill säga att åtminstone 5% av alla dödsfall skulle vara relaterade till vården själv.
Senare har vården utvecklats inom geriatriken med en ökad medikalisering. Nya psykofarmaka med ökad förskrivning har tillkommit, så nu brukar man ibland påstå att den utgör den tredje största dödsorsaken i såväl Sverige som USA. Och så skedde en ny utveckling i USA där iatrogen död nu enligt såväl Mathias Rath som Bruce Lipton utgör den största dödsorsaken.
I nutid är frågeställningen fortfarande densamma. Exempelvis fick en panel vid MR (Mänskliga Rättigheter)–dagarna i Linköping i november 2019 en besvärande fråga. Panelen bestod av Lisa Pelling, Tankesmedjan Arena-gruppen som tillhör LO, Margareta Kristersson, professor emerita vid Linköpings Universitet, och Lena Hallengren, svensk socialminister. Dessutom medverkade förre WHO-hälsoexperten Michael Marmot.
Frågan löd (bandad) In the United States, according to Bruce Lipton iatrogenic deaths are now the number one killer ahead of cardiovascular deaths and death from cancer. In Sweden , normally following suite to US, are there any statistics concerning iatrogenic disease in this country.?
Frågan löd: I USA, så är de iatrogena dödsfallen nu enligt Bruce Lipton den ledande dödsorsaken, före orsaker som kardiovaskulär död och cancer. I Sverige, som normalt följer strax efter USA i vårdutveckling finns det någon statistik som visar på hur vanlig iatrogen sjukdom är här?
Alla I panelen svarade rätt på den frågan: Vi vet inte. Lena Hallengrens svar var av störst intresse eftersom hon är den minister med det yttersta ansvaret för dessa frågor.
Från min sida följde jag upp frågestunden med en telefonintervju. För att förbereda den hade exempelvis Margareta Kristersson fått den artikel från 2003 som relateras i texten med sig. Men telefonintervjun blir en besvikelse. Hennes expertområde är snarlikt, dvs att följa och analysera ojämlikheten inom svensk medellivslängd, där man tyvärr kan se att skillnaderna ökar. Exempelvis har lågutbildade en avsevärt förkortad livstid. Men vår frågeställning var uppenbart otrevligare än så, så det blir ett mycket kort samtal som Margareta avslutar raskt.
Något efterföljande svar blir det inte alls från Socialminister Lena Hallengren. Istället hänvisar hennes pressekreterare till den officiella dödstatistiken, där eventuella iatrogena dödsorsaker är nästintill nollad. De tar inte ens med en fotnot hänsyn till att det föreligger en underrapportering på bortemot 85%. Är det dessa siffror som dåligt insatta lekmannapolitiker svänger sig med , då befinner sig Sveriges vårdsökande befolkning i fara.
Bästa svaret får vi faktiskt från Lisa Pelling som medger att hon inte kan problematiken, men hänvisar till Anna Fugelstad som hon säger kan frågan. Där får vi en fullträff.
Vårt sökande leder oss till följande fyra kvinnor som undersökt olika segment av den svenska vården och omsorgen:
Anna K Jönsson, Linköping, tidigare Universitetet nu Rättsmedicin.
I sin avhandling slår Anna Jönsson fast att av de dödsfall som inträffar på sjukhus så har biverkningar varit orsak till eller en bidragande faktor i själva dödsfallet, dvs förkortat patientens liv. Då är ändå en stor andel av dödsfallen uteslutna ur dessa rapporter. Exempelvis undviker man ofta att ta med äldre patienter, oftast de över 65 år, patienter som tidigare varit självmordsbenägna, barn och gravida kvinnor brukar ej heller omfattas. I den studie som Anna Jönsson gjorde undersökte man ett brett segment av sjukdomar där utgången var fatal. Man genomförde undersökningarna på de patienter som ettdera fått dödliga biverkningar eller dödliga förgiftningar vid hjärnblödningar som man kunde relatera till Warfarin (Varan). En annan patientgrupp var de som avlidit av venösa blodproppar och som tidigare erhållit psykofarmaka. I den första undersökningen kunde man slå fast att 3% av alla dödsfall kunde relateras till en oönskad biverkning. Av patienter som fått ovanstående symtom men överlevt och blivit inlagda på sjukhus kunde man konstatera att i 6% av fallen så medverkade ett förskrivet läkemedel till situationen. I sin slutsats säger Anna Jönsson att biverkningsframkallade dödsfall och sjukdomsfall är ett uppenbart problem och bidrar till ett avsevärt antal dödsfall. Dödliga förgiftningsfall med läkemedel är relativt vanliga och det är viktigt att bevaka effekter av preventiva åtgärder för att upptäcka om de substanser som används ändras över tid. Också skulle en hel del av dödliga utfall kunna förhindras då det sker läkemedelsinteraktioner, dvs en förstärkt negativ synergieffekt om patienten intar en mänd olika medikamenter. Speciellt borde det undersökas om det det finns en förhöjd risk vid användande av blodförtunnande medel och psykofarmaka (Indikationer pekar mot detta samband)
Anna Jönssons avhandling omfattade över 40 sidor och den styrks av 210 referenser varav fyra egna studier
– Anna K Jönsson. Drug-related morbidity and mortality: pharmacoepidemiological aspects. Medicinsk Avhandling. Linköpings Universitet. Linköping 2007
– Hanna Gyllensten, Göteborgs Universitet och Karolinska Institutet
Hanna Gyllensten började sin yrkesbana som apotekare där hon hjälpte patienter att sovra i de utskrivna medlen. Hon genomförde sin doktorsavhandling i Göteborg 2014 som hade titeln Economic Impact of drug-related morbidity in Sweden, det vill säga vilken är det ekonomiska utfallet av de biverkningar som åsamkas samhället genom biverkningar. På 124 sidor och med 197 referenser för sina ställningstaganden visar hon med all tydlighet att det skulle göras mycket stora samhällsekonomiska vinster om man tog hennes undersökningar på allvar. Till bas för hennes undersökningar användes dels förskrivningsregister, dels en enkät till patienterna. Till detta fogades också många diskussioner med såväl apotekare som med läkare. De senare uppskattar att biverkningar från förskriven medicin orsakar skador, som i sin tur ska åtgärdas. Ur ekonomisk synvinkel beräknar man att uppåt emot 20 % av vårdens kostnader går åt för att behandla samma skador man själv åstadkommit. Om man omräknar kostnaden i pengar så betyder det att man får ökade läkemedelskostnader på 130 – 380 miljoner kronor, för att häva tillstånden. Den totala kostnaden för sjukskrivning, transporter, produktionsbortfall gör att samhällskostnaden uppgår till 12-19 miljarder kronor per år.
I sin undersökning tar Gyllensten också upp jämförelser med USA där man funnit att de flesta biverkningar kommer från steroider, antibiotika, narkotikaklassade läkemedel och antikoagulanter.
Genom försiktig förskrivning så skulle bortemot 80% av biverkningarna vid vissa ohälsoproblem kunna förebyggas. Blodtryckssänkande, vätskedrivande och blodsockersänkande mediciner tillhör den kategorin som förskrivs utifrån slentrian istället för med omtanke om patienten. Hanna har också funnit de sensationella fakta att 67% av Sveriges vuxna befolkning under året använder sig av i medeltal 16 receptbelagda läkemedel per år. Detta utöver läkemedel eller naturmedel som kan köpas utan recept eller i hälsokosten. I enkäten framkom också att 10 % av patienterna upplevde biverkningar vid användande av receptbelagda läkemedel medan bara 0,1 % kände liknande vid brukande av örtmediciner.
Gyllensten avslutar sin avhandling med att slå fast att ett helt annat omhändertagande av de som söker vård skulle mycket kraftfullt reducera biverkningsstatistiken, samtidigt som det skulle innebära en samhällsekonomisk vinst av rang. Hon poängterar också att de kostnader för reducerad medicinförbrukning som hon anser vara 2% respektive de 10 % av den totala vårdkostnaden som biverkningarna medför ska ses som absoluta minimum tal.
Även om inte Hanna Gyllenstens forskning inte ställer frågan om antal fatala biverkningar, dvs där patienten får sitt liv förkortat eller rentav dör av medicinen så ger den ett utomordentligt stöd åt de ursprungliga artiklar som jag skrev redan 2002.
Hanna Gyllenstens avhandling innehåller också mängder med intressanta passusar som inte får plats här. Hela avhandlingen finns att tillgå på
Hanna Gyllensten, Economic impact of drug-related morbidity in Sweden – estimated using expert´s opinion, medical records and self-reports. Göteborgs Universitet 2014
Cecilia Lenander, Lunds Universitet
Cecilia Lenander har under ett flertal år tagit upp den övermedicinering som finns inom åldringsvård, både den där den gamle bor kvar i hemmet och får hembesök eller den i regelrätta äldreboenden. Utgångspunkten för detta har först varit en genomgång av problematiken och senare har hennes forskar team iscensatt vissa åtgärder för att minska konsekvenserna av pillertrillningen.
Att det verkligen förekommer en pillertrillning bekräftas flerfaldiga gånger i Lenanders arbeten. Och ofta förekommer utan klara indikationer på att den verkligen behövs. I en undersökning av 1683 gamlingar med medelåldern 87,6 år så använde sig var och en av i medeltal 11 mediciner. 5 % av de tillfrågade använde sig av färre än fem piller och 58% använde sig av tio eller fler piller. När det gällde psykofarmaka, så var det bland de 206 av 1700 som använde dessa, bara 93 av dessa som hade fått de utskrivna efter godkänd undersökning. För 32 av dem fanns ingen som helst journalanteckning, utan det verkade som de fått pillren av slentrian. I de fall det fanns indikationer så var den vanligaste orsaken psykoser eller psykotiska symtom, ångest eller åldersdemens.
Cecilia Lenanders forskning var främst inriktad på att reducera mängden av piller som skrivs ut så gott som godtyckligt. Därför har hon i sin avhandling inget direkt svar att ge i sin utredning på antalet för tidiga dödsfall. Men hennes klockrena observation att man i medeltal delar ut tio mediciner dagligen till Sveriges åldringar är i sig ett bevis på att man inom äldreomsorgen ligger långt utanför alla vetenskapliga direktiv. Det går inte ens att mäta och förutse negativa synergieffekter redan vid intaget av fem olika mediciner. Därför gör hennes sammantagna publikationer ett mycket gott underlag för att påstå att iatrogen sjukdom och därmed för tidig död är mycket stor inom omsorgen för de äldre.
Anna Fugelstad, Karolinska Institutet, Stockholm
Anna Fugelstad har i sitt forskningsteam på Karolinska tagit sig an de patienter som frivilligt eller ofrivilligt använder sig av kraftfulla droger, antingen som rent missbruk eller när de fått dessa förskrivna av vården själv.
Redan i inledningen av sin artikel slår hon fast att antalet dödsfall orsakade av opioid- förgiftning har mer än fördubblats under åren 2006-2014. Denna stora ökning kan främst tillskrivas förskrivna receptbelagda preparat.
I sin rapport utgår Anna Fugelstad utifrån de 2834 avlidna personer där dödorsaken varit opioider och som genomgått rättsmedicinsk undersökning. Dödsfallen mer än fördubblades i de olika grupper hon undersökte: De som tog opiumbaserade medikamenter, ex vis morfin, mot smärta eller personer som hade missbruksproblem. I båda grupperna ökade dödfallen med 2,5 gånger under tidsperioden om åtta år. Den enda grupp som var relativ konstant var de som avled av överdos heroin, det vill säga hela ökningen skulle kunna förklaras med de receptbelagda nya opioid baserade medikamenterna. De preparat som var mest frekventa var morfin, buprenorfin, fentanyl, oxycodone och tramadol. Dessutom undersökte man också antagonisten metadon, som också den kan orsaka iatrogen död. När det gäller förskriven metadon kunde man också referera till en annan studie, att de som får den förskriven , så är det många dvs en fjärdedel som delar med sig till vänner, gratis eller mot betalning. Totalt undersöktes 2834 avlidna personer. Där medelåldern var 38 år och där kvinnorna utgjorde en fjärdedel. I studien utvärderade man också förekomsten och synergieffekter med såväl alkohol som med psykofarmaka i form av benzodiazepiner. Anna Fugelstads arbete som utförts tillsammans med förre chefen för Folkhälsoinstitutet Gunnar Ågren styrker återigen att förskriven medicin , utöver rent missbruk, bidrar kraftfullt till iatrogen död i Sverige och att trenden med nyare opioider är mycket alarmerande. Jämförelsen med USA är slående där dessa opioider under 2017 orsakade mer än 70000 dödsfall. Detta är den avgörande orsaken till att dödsorsak nr ett i USA anses vara medicinerna själva.
Källa: Anna Fugelstad et al. Opioid-related deaths and previous care for drug use and pain relief in Sweden. Drug and Alcohol Dependence , augusti 2019, sid 253-259
Undersökningarna är alarmerande
Vår frågeställning om hur många iatrogena dödsfall som inträffar per år I Sverige har inte fått enkelt kvantifierbart svar. Men vi har ställt frågan och den borde besvaras – inte som idag av myndigheter och professionen sopas under mattan. Därför, efter denna genomgång, så håller vi för mycket sannolikt att antalet dödsfall rör sig mellan 5000 -12000. Dessa siffror är viktiga att verifiera och också sänka det stora konfidensintervallet. Detta speciellt som nu en KAM/KAV utredning ligger på Socialdepartementets bord där man ska låta Riksdagen bestämma över Alternativmedicinens spelrum. I den utredningen har man faktiskt försökt att uppskatta iatrogen död från alternativmedicin. Exempelvis kunde Kina redovisa 1038 vårdskador med 35 dödsfall från TCM (Traditionell Kinesisk Medicin= akupunktur och läkeörter) . Detta mellan åren 1956 – 2010. Även om underrapporteringen skulle röra sig om 99% så skulle man i så fall i miljardlandet Kina ha färre än 100 dödsfall per år. Ortodox skolmedicin i svensk tappning har mer än 1000 ggr så många dödsfall per capita. Den kinesiska varianten vill man inte införliva med svensk skolmedicin.
Flera möjligheter till skador orsakade av vården
Det finns utöver dessa avhandlingar ovan fler områden som borde beaktas:
Under åren 1920-1960 utsattes i experimentsyfte 25000 bäbisar för röntgen strålning, bl a, via radiumnålar. Dessa barn är nu i uppe i den åldern att de kan avlida. Det är redan visat att cancerfrekvensen bland dessa barn var förhöjd.
Det finns också en annan del av vården i Sverige och det är tandvården. Bruket av att använda kvicksilver som tandfyllningsmaterial har allvarligt skadat tiotusentals patienter. Ett annat stort problem från tandvården är den icke- vetenskaplig beprövade metoden att använda sig av rotfyllningar. Nutida forskning har klart visat ett samband mellan bakteriehärdar i den rotfyllda tanden och ökad förekomst av samma bakterier i såväl de plack som ger förträngningar i artärer med proppbildning som följd och de cellväggsfria varianter som kan isoleras hos cancerpatienter.
Alltså kan i en riktig orsaksanalys mängder med de som fått dödorsaken kardiovaskulär död eller cancer, egentligen rätteligen borde betraktas som iatrogena.
SLUTORD Det enklaste sättet för att höja medellivslängden i Sverige vore att förhindra de onödiga dödsfall, där vården själv istället för att bibringa hälsa istället påskyndar det oundvikliga slutet. Eftersom jag förmodligen var först att redan 2003 försöka uppskatta antalet iatrogena dödsfall i Sverige , så lämnar jag nu över stafettpinnen till de inom professionen och forskare , som vill komma tillrätta med problematiken och förhoppningsvis , precis som Vägverket gör, upprätta en nollvision. Då skulle också den livräddande delen av skolmedicinen som görs på akutmottagningarna också få en uppföljare för de som tas om hand för omsorg, där det ges optimala möjligheter att bli gamla. Denna artikel borde kunna fungera som vattendelare. Antingen är man liksom många andra skribenter av den åsikten att patientens väg till hälsa är huvudmålet för all vård – eller har man ovetandets eller med berått mod sällat sig till den marknadsanpassade idén att patienten ska ses som en kund, som man kan profitera på.
Av Ingemar Ljungqvist
