Aldrig mer – med den rubriken inleder Ingemar Ljungqvist sin bok Virus som vapen. Han syftar då på det som hände i Europa på 1940-talet och ledde till koncentrationsläger och massavrättningar och som ägde rum bland annat i Treblinka där dessa ord står ristade i sten på olika språk. Om en hel värld kunde föras bakom ljuset på den tiden – hur är det då idag? Och hur kan vi garantera ett ”Aldrig mer”?

Ända sedan 1990-talet har Ingemar Ljungqvist tagit på sig uppgiften att gå till källan och sprida information när det gäller sjukdomar och sjukdomars bot. I sin då nystartade tidning presenterade han bland annat fakta om cancer och hur den svenska läkaren Erik Enby tystades ned för sina försök att visa på biologiska samband när det gällde sjukdom och bot.

Sedan kom boken Aids – Tabu där Ingemar redogjorde för oegentligheter när det gällde forskningen kring Aids och hur den sjukdomen uppstod.

I boken, Virus som vapen som kom ut 2024, visar Ingemar Ljungqvist sakligt på förekomsten av ofullständiga rapporter, ej helt utredda orsakssamband och oheliga allianser när det gäller framställningen av vacciner samt vilka grupper man valt att pröva dessa på. Vidare förvillande namnbyten på virus och spekulationer som lanserats som fakta samt fall av förhindrande av oberoende granskning. Ja, listan kan göras lång.

För att det ska bli ett ”Aldrig mer” behövs det människor med Ingemar Ljunqvists stora kunskap om biologi samt vetgirighet och intresse för kritisk granskning när det gäller området forskning. I boken avslöjas viktiga detaljer som har förbisetts eller rent av hållits undan oss vanliga människor. Är det av misstag?  Fakta som när de uppmärksammas tas emot positivt när missinformationen påtalas? …. eller finns det någon agenda bakom – ja den frågeställningen blir väldigt tydlig när man läser denna bok.  Ingemar tar upp och diskuterar fakta som går att kontrollera och frågorna blir då ännu tydligare.

Forskning innebär att kritiskt granska något för att upptäcka orsakssamband och även kritiskt granska om det finns felkällor som omkullkastar resultatet.

Ingemar visar på många felkällor som har lett till förhastade slutsatser när det gäller orsakssambanden till exempel inom AIDS forskningen; bland annat att alla de första AIDS-fallen fått ett experiment-vaccin mot hepatit-B. Det fanns inga AIDS-fall före dessa försök. Och att blodproven inte gjordes tillgängliga för oberoende forskning. När det gäller Covid -19 som stängde ned hela världen 2020, visar Ingemar på att det finns kontroversiella uppfattningar om virusets ursprung, PCR-testernas otillförlitlighet p.g.a. av användning av cykler över 30. Och till slut att gamla beprövade läkemedel som påvisbart hade effekt avråddes från att användas medan snabbframställda ej färdigforskade vaccin pumpades ut som det viktigaste sättet att komma tillrätta med pandemin. Det senare med medias hjälp och genomslagskraft.

På sajten www.so-rummet.se/ kan man läsa under rubriken Biologiska stridsmedel:

Mjältbrand, pest eller kolera. Att sprida sjukdomar är ett enkelt och billigt sätt att skada sin fiende, ett sätt som användes redan under antiken. Men till skillnad mot då kan sjukdomarna idag framställas på konstgjord väg.

Biologiska vapen är alltså inget nytt – så frågeställningarna som kommer upp när man läser i Ingemar Ljungqvists bok Virus som vapen känns berättigade.

Trots det tunga ämnet är boken lättläst med inslag av liknelser och fallbeskrivningar och ofta med den humoristiska tvist som var så kännetecknande för Ingemar Ljungqvist när han ville få oss att få upp ögonen för oriktigheter som äger rum i kulisserna. Inga anklagelser eller hektiska förebråelser – de fakta han presenterar i boken får tala för sig själv.

Helena Janlöv Remnerud

Skaffa boken Virus som vapen här