Nätverket mot Cancer hade kallat till årets stora möte där ämnet cancer skulle behandlas. Man hade för att skapa glamour kring dagen förlagt hela evenemanget till hotell Sheraton i Stockholm en kall februaridag. Bakom Nätverket står flera olika patientföreningar där den sammantagna kunskapen om många olika cancerformer var oerhört gedigen, de flesta hade fått en diagnos och levde med sin cancer.
Finansieringen sköttes av Läkemedelsföretagen. De som alltid dyker upp för att möjliggöra sådana här arrangemang. 17 stycken inklusive Bayer, Pfizer, Roche, Merck och AstraZeneca. Det borgade för ett påkostat arrangemang. Med storföretag som sponsorer blir också öppenheten lidande. En annons från Strålskyddsstiftelsen och en artikel om Lennart Hardell där det varnas för cancerrisken med mobiltelefoni hade censurerats bort i Nätverket mot Cancers tidning: ”Kampen mot Cancer.”
Vi från AlmaNova var inte inbjudna att tala, däremot hade vi lagt ut ett erbjudande att delar av filmen ”Cancer & Mikrober” skulle kunna visas. Det gällde att inta journalistens roll och ställa frågor. Därför blir detta reportage inte något sedvanligt reportage. Det dök upp många obesvarade frågor utifrån den kunskap vi besitter och ibland går den på kollisionskurs med det som serveras på en galaföreställning. De frågorna och den kunskapen dyker därför upp med kursiv stil i den här artikeln, för ett rent referat hade varit vilseledande.
Dragplåster bland talarna var tre ministrar, en före detta socialminister: Göran Hägglund – och två nuvarande; Ministern för högre utbildning Helene Hellmark Knutsson och så nuvarande Socialminister Annika Strandhäll. Den som stod för cancerexpertisen var Roger Henriksson.
Från Göran Hägglund, som på skoj presenterade sig som Jan Björklund, blev det mest de vanliga officiella svaren med humoristiska vändningar utom på en fråga och den gällde vad han hört om Erik Enby. ”- Det är olika saker från olika håll . Ta en annan fråga.” Här kan vi bara konstatera att det var just Göran Hägglund som var nybliven ansvarig socialminister då Erik Enby berövades sin legitimation i HSAn år 2007. Här hade vi gärna gått vidare med frågor runt det justitiemord som skedde gentemot Erik Enby, eftersom de patientjournaler som lämnats in till rätten var förfalskade. Något som Börje Peratt kommer att redogöra för i sin kommande film med just namnet ”Justitiemordet”
Helene Hellmark-Knutsson fick våra frågor om dels vad hon gjort för att undersöka Osherpengarna på Karolinska och dels hennes syn på oberoende press. När det gäller Osher säger Helene –”Jag har inte rätt som minister att gå in i ärendet, utan ett regeringsbeslut. ” Däremot ser Hellmark Knutsson positivt på en press som bevakar och beskriver verkligheten. ”Det är oerhört viktigt.”
Roger Henriksson som var sakkunnig professor och delansvarig för cancerregistren visade upp de senaste årens framsteg inom behandlingen. Med diagram kunde han exempelvis påskina att Sveriges omhändertagande av bröstcancerpatienter börjar närma sig 95% av ”behandlingsframgångar”.
Skärskådar man statistiken lite kritiskt så har man satt likhetstecken med behandlingsframgång och överlevnad. Men överlevnaden i diagrammet är det statistiska begreppet 5-årsöverlevnad. Och en mycket stor del av den kan förklaras med stort upplagda screeningprogram, där en minimal cancer upptäcks flera år tidigare än kvinnan själv skulle ha upptäckt den. Då blir det ”enkelt” att klara sig ytterligare i sex år från upptäckt till det hårda slutet. I statistiken ingår också de cancertumörer som hade självläkt vilket förgyller bilden – eller om man så vill, vilseleder. I Henrikssons föredragning fanns inte detta med utan den gav sken av att stora behandlingsframgångar sker successivt.
Långt intressantare var Annika Strandhäll, nuvarande Social- eller Folkhälsominister , som fått ta över det departementet då Gabriel Wikström tog time-out på grund av utbrändhet (slaskdiagnosen som också fått inkludera alla tusentals el-överkänsliga). I hennes anförande fanns det inte det vanliga flytet, som Strandhäll tidigare visat upp när det gäller försäkringsfrågor utan hon fick ibland titta ner i stödmanuskriptet. Men det var sanningens ord som kom fram i Annikas anförande. Och det var en obehaglig sanning. Den att prognosen pekar på att varannan svensk kommer att få diagnosen cancer och att cancer snart kommer att utmana hjärt- och kärlsjukdomar som den vanligaste dödsorsaken. Men hon betonade också den allmänna sjuktrenden i Sverige. Denna kopplades till ekonomin.
Den föreskrivna behandlingen för cancer gör att man med nyutvecklade läkemedel – läs kemoterapi – kan förlänga överlevnaden lite grann, samtidigt som kraven på tidig diagnos gör att allt fler cancertumörer upptäcks (även de som man annars aldrig skulle få reda på eftersom de skulle självläka). Detta urholkar samhällets kostnader för läkemedel. De nyutvecklade läkemedlen ska självfallet betalas – och här har särintresset läkemedelsindustrin verkligen intecknat marknaden genom skyhöga priser. Den ekvationen går i längden inte ihop (kanske inte ens i det korta perspektivet) så därför ställde Annika Strandhäll en öppen fråga om hjälp med detta. En i publiken erbjöd sig, men här slog debattledaren Göran Hägglund bort underifrånperspektivet.
Vi kan i alla fall slå fast att Annika Strandhäll utmärker sig jämfört med de flesta andra politiker, genom att hålla sig till verklighetens faktabakgrund. ”Idag är det en revolutionär akt att säga sanningen”. Däremot hade hon inga visioner utanför boxen. Att man skulle införliva och låta sjukgymnaster, psykologer, kuratorer och andra yrkeskategorier avlasta de tyngda läkarna, fanns med i hennes koncept. Vi kan också stryka under allvaret i Strandhälls beskrivning:( Här har vi till och med enligt enkäter publicerade i radioprogram fått reda på att inom vissa läkarkategorier i den utsatta situation de har – med en otidsenlig utbildning som riktar in sig på symtom istället för att hjälpa patienten till hälsa – så har bortemot en tredjedel funderat på självmord). Däremot öppnade inte Annika Strandhäll för möjligheten att inom den statsfinansierade vården också införliva den enorma kunskap som finns outnyttjad med tusentals välutbildade terapeuter. Här kanske Strandhäll avvaktar den utredning som pågår. Förre generaldirektören för Socialstyrelsen Kjell Asplund håller på med en utredning där man ska jämföra Sverige med andra länder gällande hur de förhåller sig till andra metoder, de så kallade alternativen, som utgår från att patienten ska bli frisk. Vi är faktiskt nyfikna på om Asplund tar med Italiens två stolta alternativsjukhus, det i Pitigliano och det i Grosseto, som införlivats i det italienska sjuksystemet. Likadant med Schweiz och varför inte Rysslands sjukvård, där det nyaste och modernaste inom frekvensmedicin får användas. Eller varför inte Kuba, där man i en utsatt ekonomisk situation införlivade mer än 10 alternativa metoder i sitt vetenskapliga program.
Det var också en Annika Strandhäll som knappt stod ut med – än mindre svarade – övriga politiker, som istället körde med en överbudspolitik. En ville höja erbjudandet om mammografi också till kvinnor över de 75. Vi vet att mammografi kan vara kontraproduktivt. Det har Cochran i Köpenhamn utrett, men politikern ifråga hade knappast sett de rapporterna. En annan såg en framtidsmöjlighet inom vården med att använda sig av artificiell intelligens. Två gånger inom vården har man dragit nytta av människoförsök man utfört utan att fråga testpersonerna. Det ena var framtagandet av cellgifter – cytostatika, där åtskilliga Auschwitzfångar fick sätta livet till. När det gäller Artificiell Intelligens har Sverige och oskyldiga svenskar varit pionjärområde för forskarna. Vi har förberett Annika Strandhäll på att det kan dyka upp ett krav på Sverige hålls ansvarig för brott mot Nürnbergkoden, just i framtagandet av teknologin bakom artificiell intelligens, där de deltagande försökspersonerna inte tillfrågats.
Vår förhoppning är att Strandhäll då hon har den resning som behövs för att behandla frågan med ansvar fortsätter beskriva verklighetsläget som det ser ut – inte bortförklara den med Orwellskt tvärtom-språk.
Däremot vet vi inte hur mycket en minister har att säga till om. Hon omges av många grindvakter och vänder sig till expertis med starka band till den industri som enbart ser cancersjuka människor som en marknad för sina produkter – inget mer.
Annika Strandhäll hade sin befattning som minister för Försäkringsfrågorna det kraftfulla mandatet att sänka sjukvårdsutgifterna – och det var enligt hennes mening helt tydligt att det inte skulle gå ut över de som verkligen var sjuka – men det blev ändå så när byråkraterna förvanskade hennes ursprungliga intentioner. Förtroendeläkarna på Försäkringskassan dömde ut sjuka som friska
Likadant förskräcker den försämring som skett med de som har personlig assistent.
Här är alltså frågan till Annika Strandhäll. Vem tjänar Du främst? Det svenska folket enligt grundlagen eller dina kollegor inom regeringen för att fortsatt få en välbetald karriär inom politiken?
Och framförallt: vilken makt har du egentligen? Vi erbjuder vår kunskap och erfarenhet med 25 år inom branschen. Vi sträcker ut vår hand till hjälp. Fattar du den?
Ingemar Ljungqvist